I rode a horse....

Kommentera
 
 
...and I liked it, I liked it....
 
Ja sådär skulle jag definitivt kunna fortsätta gå runt och tralla som en annan lallande idiot  -  men faktum ÄR att jag faktiskt red, för första gången på omkring 6-7 år (!). Sitta till häst igen, ojojoj det trodde jag aldrig att jag skulle!
 
Men saken är den, att jag har fuskat lite, och jag erkänner detta...
 
Cejashusse fyller år nu i höst och jag har funderat ut en del saker att ge honom i present, nu när han fyller jämt och allt, men istället för att enbart ge bort prylar så kanske det kunde vara lite roligt att även ge bort upplevelser... :-)
 
Sagt och gjort; den första upplevelsen (hör och häpna) skulle ju då bli en stund på hästryggen! Ja ja, jag vet att jag hade ett personligt intresse i det hela, men ändå...! För några veckor sedan bokade jag åtminstone tid, hos en närbelägen turridningsfirma som jag hittade via nätet, nämligen Ranch52!
 
Vi satt till häst i två timmar och jag måste erkänna att personligen var jag aningen orolig INNAN för jag funderade på hur det skulle gå med dels mitt galna gamla knä (som är skadat sedan 10 år tillbaka) och min rygg (diskbråck sedan ca 7 år tillbaka) och diverse annat som liksom följt med på kuppen som en följd av de andra skadorna jag har -- och dessutom hade jag vissa funderingar på hur Cejashusse skulle ta detta upptåg från min sida, inte enbart fysiskt då (han har ej heller suttit till häst på 6-7 år...) utan även psykiskt!
 
Men nåja, vi är ju två udda typer som sällan bangar för udda påhitt, så det hela slutade med idel glada miner, efter två timmar till häst!
 
Jag kan ju såhär i bloggen enbart tala för mig själv men då måste jag också erkänna: jag trodde ALDRIG att det skulle kännas så HEMMA, så BEKVÄMT, så NATURLIGT, att sitta där, tillbaka i sadeln efter alla dessa år. Det var som om jag aldrig hade suttit av, om ni förstår hur jag menar. Dessutom hade jag inte en enda "ond känning" från min dåliga rygg under hela ritten, och det var en ritt i mestadels skritt men även i korta perioder trav och galopp.
 
Nåväl, för MIG var känslan helt underbar, och det värsta som denna ritt medförde var att: jag vill mer, och mer, och mer!!! (F*n också, för vi ska ju definitivt inte skaffa häst igen... Det är vad vi har sagt sedan våra älskade gamla hästar lämnade oss (genom trotjänaravlivning år 2009 resp år 2010). )
 
För övrigt red jag en supertrevlig "liten stor häst", en skäck som hette Hertz, medan Cejashusse satt på Nemo, en haflingervalack. Om Nemo kan jag inte uttala mig, men Hertz var en riktigt trevlig liten bekantskap, och han tror jag skulle kunna varit en riktigt trevlig häst att ha och äga även på "hemmaplan" för han visade sig så småningom vara känslig för såväl hand- och skänkel- som vikthjälper, och utöver detta var han verkligen gudasnäll, det lilla livet!
 
Givetvis var Hertz en gigantisk skillnad från de hästar jag var van vid "back in the day" (= allehanda kraftpaket), men å andra sidan var han också en liten klippa att parkera sig på när man inte suttit till häst på såhär många år! :-)
 
 
Hertz
Nemo
 
OBS!!! Jag har lånat dessa två bilder (se ovan) från Ranch52:s hemsida
Besök gärna Ranch52!!!
 
 
 
Men på tal om hästar och när jag då ändå är här ute och traskar down the memory lane.... :-) Så kommer det lite gamla foton, som för mig är feel good-bilder på hur det kunde se ut på den gamla goda tiden. :-)
 
 
 
 
På återseende!
/cejasmatte